På promenad, en fundering.
Efter att ännu en gång har kommit fram till att det vore skönt med en promenad så hade jag snabbt bytt till andra kläder och snörat på mig kängorna.
Det är säkert många som känner att vila och återhämtning finns i soffan under en filt med en bok i handen, min vila finns flåsande i skogen.
Jag svängde ner från villaområdet och ut på spåret under träden. Det hade börjat bli lite fler löv på marken de senaste veckorna, trädens färg skiftade från en djup grön till en upplevelse av färg. Sedan vårens ankomst så har naturens skådespel hela tiden höjt ribban och försökt överträffa sig själv.
Våren börjar och alla utbrister oh! Ah och Äntligen! Man har sett fram emot knoppar och små gröna löv. När sommaren kommer så utbrister vi återigen i våra Ahhh! Ohhhh och Härligt!!! Vi vill ha värmen och tro att det är den som gör att vi får känna oss mer fria och lössläppta, men vi är alltid de vi är. Ibland så verkar det som att olika omständigheter ger oss olika möjligheter, gör oss olika de vi annars är?
När hösten kommer så ser vi fram emot även den, luften blir klar och vi samlar oss inför vintern. Hösten avslutar genom att ge oss ett fyrverkeri! Om folk orkade titta upp genom sina höstdepressioner, som kvällstidningar har sagt att vi har, så skulle de se höstens sista hälsning innan den dör.
Kanske är det så att något vi älskar och uppskattar, aldrig är så vackert och saknat som när det dör och försvinner? Vår hågkomst av något har en förmåga att göra det bättre än vad den riktiga upplevelsen i själva verket var? Ofta är det så att man lever genom sådant man har gjort istället för att njuta av att just nu vara på det ställe där man nu råkar befinna sig.
När jag gick där på stigen och sparkade de röda, gröna och gula löven framför mig så såg jag dem verkligen. Både löven och de människor som jag mötte. Vissa gick som att de hade ett mål, andra som att de redan var framme. Jag kände så, att fast jag hade 8 km kvar tills jag var hemma igen så var jag redan framme. Det var hit jag skulle, att få känna och njuta av hösten, här och nu.
Alla de gånger jag har känt mig nere på något vis, deprimerad, så beror det på att jag har försökt se för långt fram i en alltför okänd framtid. Eller på att jag har känt en för närvarande tyngd av något oföränderligt som redan hänt.
Jag sparkade mig vidare genom löven och kom fram till en sträcka där stigen slutade slingra och bara följde strandkanten på sjön. Jag gick vidare och fick solen i ansiktet så att jag blev tvungen att kisa.
Jag kände mig mer levande än tidigare, och glad. Allting dog runt mig, bara för att återigen kunna återuppstå snart igen. Jag tänkte att jag vill vara här hela tiden för att se skiftningen.
Allting är en skiftning, en förändring, en förnyelse och ett slut och en början.
